Att försöka skriva av sig skiten
Det känns lite svårt just nu. Nog för att det mesta känns svårt just nu, eller oftast gör det det.
Försöker skapa mig någon slags vardag varje dag. Men min vardag är inte min önskade vardag och hur ska den kunna vara det när man inte är till någon slags nytta när man bara går hemma och släpar fötterna efter sig.
Har gått hemma alltför länge dagar, veckor och månader...
Men inte syns det att jag är sjuk för det. I dina ögon ser jag ut som jag alltid gjort fast kanske lite rundare om magen och låren (jag vet jag borde träna mera.)
Jag försöker då och då göra tappra försök att vara social men skräms ofta i sista minuten till att inte vara det, för tänk om någon frågar hur jag mår, vad jag gör på dagarna att du kanske rent utav tycker att jag är en sämre människa än dig.
Försöker i stället ta en dag i taget. Så enkelt som att gå ner på stan och göra några enkla ärenden har nu istället förvandlats till ett maraton lopp, känner mig liksom stolt över att ha gått ner på stan, adressändrat, gått in till företagsbyrån och kanske lyckats genomföra den lovade fikan med en kär vän (som jag inte har glömt bort, jag vill bara gömma mig lite, lättast så)
Jag kan känna mig stolt i dagar efter en sådan bragd, fan va duktig jag vart idag kan jag tänka....
Det är ju patetiskt!
Försöker skapa mig någon slags vardag varje dag. Men min vardag är inte min önskade vardag och hur ska den kunna vara det när man inte är till någon slags nytta när man bara går hemma och släpar fötterna efter sig.
Har gått hemma alltför länge dagar, veckor och månader...
Men inte syns det att jag är sjuk för det. I dina ögon ser jag ut som jag alltid gjort fast kanske lite rundare om magen och låren (jag vet jag borde träna mera.)
Jag försöker då och då göra tappra försök att vara social men skräms ofta i sista minuten till att inte vara det, för tänk om någon frågar hur jag mår, vad jag gör på dagarna att du kanske rent utav tycker att jag är en sämre människa än dig.
Försöker i stället ta en dag i taget. Så enkelt som att gå ner på stan och göra några enkla ärenden har nu istället förvandlats till ett maraton lopp, känner mig liksom stolt över att ha gått ner på stan, adressändrat, gått in till företagsbyrån och kanske lyckats genomföra den lovade fikan med en kär vän (som jag inte har glömt bort, jag vill bara gömma mig lite, lättast så)
Jag kan känna mig stolt i dagar efter en sådan bragd, fan va duktig jag vart idag kan jag tänka....
Det är ju patetiskt!
Kommentarer
Trackback
