Nu har jag vart i Stockholm snart två veckor, dom har gått på tok för snabbt.
Jag gillar Stockholm mer och mer.

Jag vill kunna ha mitt hela liv här, mitt jobb, min adress, vårt liv.

Min fina, fina fästman är mer eller mindre i skolan varje dag, varje vardag. Det går bra för honom, han trivs och jag trivs med att han trivs. Tänk att det kunde bli så bra för han till slut fast det var jobbigt på vägen hit?

Jag tycker det är tråkigt att behöva åka tillbaka till den lilla ön, det ska bli skönt att äntligen få hjälp och träffa alla nära och kära.

Vet ännu inte om det handlar om en vecka eller två, det får jag reda på inkommande tisdag. Egentligen spelar det väl egentligen ingen större roll. Han kommer över under helgen och är med mig om det blir två veckor.

Det är bara så jobbigt att åka nu när både Eckerö och Rosella ligger på dock, så jag åker Birka. Jag ska bara slappa och sova, passa på. Jag brukar ha svårt att sova när jag är på ön, kännder mig stressad inombords.

Har äntligen börjat få sovande på grej och såå mycket det gör.

Dags att börja packa nu då...Ska väl göra den vanliga listan...

Igår träffade jag äntligen, efter mycket om och men en kär vän som jag inte träffat på "tumis" på länge,länge..
Det var jätte trevligt, givande och avslappnat. För ibland kan det ju bli lite halv krystat att träffas efter en lång tid.

Men vi båda tycker om att prata så vi båda pratade non-stop i två timmar.

Vi lever olika liv, hon är mitt i karriären, som bara går spikrakt uppåt...Jag har ingen som helst karriär att prata om just nu, jag är en bidragstagande dagdrivare med konstant smärta...

Men vi båda har upplevt upp och nergång.

Jag älskar henne för att hon är så fruktansvärt frispråkig och har lyckas skapa sin karriär säkert mycket tack vare det, hon är fortfarande såå mycket hon trots allt detta.

Jag beundar henne för det.

Jag ser fram emot att ses igen, det ger mig nått..Alltså precis så som det ska va i vänskap.

Nu är det klart, efter alla dessa månader av väntan...På måndag inleds min vecka på Rehab avd för utredning av min konstanta smärta i axeln. Där ska jag få träffa fysio, ergo, social kurrator, läkare och säkert några andra rockar som ska hjälpa mig och vända ut och in på mig.

Jag har väntat så länge och nu är det äntligen dags men varför är jag så nervös och lite smått negativt inställd, jag borde ju egentligen bara vara glad nu när all väntan är över. Det är nog för att när jag äntligen fick en operations tid och operationen äntligen var gjord efter ett fruktansvärt antal timmar på uppvaket och smärtan i axeln började lägga sig fick jag beskedet att allt detta var helt i onödan, man hade inte kunnat göra något!!

Detta var alltså i Juli, JULI och sedan dess har jag väntat på denna veckan, växlat i förhoppning och hopplöshet!

Så nu går jag in med inställningen negativ, att dom inte kommer kunna hjälpa mig i ställlet för att hoppas för mycket, då blir jag säkerligen bara ledsen.

Jag är ostolt bidragstagare som försöker få varje räkning betald varje månad, mat på bordet och försöka hålla hoppet uppe när man inte har råd med något, men jag är oerhört glad över att jag får stöd, att vi har den förmånen, att det på ett fjuttigt sätt lönar sig att arbeta, för det har jag verkligen gjort och med hjärta.

Nu om någonsin saknar jag mitt jobb, saknar mina kollegor, mina klienter, ge och ta.

Nu känns det mest som jag bara tar och inte får ge, det känns meningslöst.

Jag vill komma hem, utmattad för att jag arbetar inom äldreomsorgen som ständigt, ständigt är utsatt för besparingar, för det ska ALLTID sparas in på våra äldre, vården blir halvdan, alla är frusterade. Men jag älskar mitt jobb.

Men man är ständigt orolig för att vara underbemannade, att komma hem med känslan av att jobbet blev halvdant, vi hade inte resurser att ge våra äldre en meningsfull dag, jag ville så gärna. Man ser de anhörigas förtvivlan...När ska de äldre i samhället prioriteras?

Det känns lite svårt just nu. Nog för att det mesta känns svårt just nu, eller oftast gör det det.

Försöker skapa mig någon slags vardag varje dag. Men min vardag är inte min önskade vardag och hur ska den kunna vara det när man inte är till någon slags nytta när man bara går hemma och släpar fötterna efter sig.

Har gått hemma alltför länge dagar, veckor och månader...

Men inte syns det att jag är sjuk för det. I dina ögon ser jag ut som jag alltid gjort fast kanske lite rundare om magen och låren (jag vet jag borde träna mera.)

Jag försöker då och då göra tappra försök att vara social men skräms ofta i sista minuten till att inte vara det, för tänk om någon frågar hur jag mår, vad jag gör på dagarna att du kanske rent utav tycker att jag är en sämre människa än dig.

Försöker i stället ta en dag i taget. Så enkelt som att gå ner på stan och göra några enkla ärenden har nu istället förvandlats till ett maraton lopp, känner mig liksom stolt över att ha gått ner på stan, adressändrat, gått in till företagsbyrån och kanske lyckats genomföra den lovade fikan med en kär vän (som jag inte har glömt bort, jag vill bara gömma mig lite, lättast så)

Jag kan känna mig stolt i dagar efter en sådan bragd, fan va duktig jag vart idag kan jag tänka....

Det är ju patetiskt!