Nu var det dags, det närmar sig
Nu är det klart, efter alla dessa månader av väntan...På måndag inleds min vecka på Rehab avd för utredning av min konstanta smärta i axeln. Där ska jag få träffa fysio, ergo, social kurrator, läkare och säkert några andra rockar som ska hjälpa mig och vända ut och in på mig.
Jag har väntat så länge och nu är det äntligen dags men varför är jag så nervös och lite smått negativt inställd, jag borde ju egentligen bara vara glad nu när all väntan är över. Det är nog för att när jag äntligen fick en operations tid och operationen äntligen var gjord efter ett fruktansvärt antal timmar på uppvaket och smärtan i axeln började lägga sig fick jag beskedet att allt detta var helt i onödan, man hade inte kunnat göra något!!
Detta var alltså i Juli, JULI och sedan dess har jag väntat på denna veckan, växlat i förhoppning och hopplöshet!
Så nu går jag in med inställningen negativ, att dom inte kommer kunna hjälpa mig i ställlet för att hoppas för mycket, då blir jag säkerligen bara ledsen.
Jag är ostolt bidragstagare som försöker få varje räkning betald varje månad, mat på bordet och försöka hålla hoppet uppe när man inte har råd med något, men jag är oerhört glad över att jag får stöd, att vi har den förmånen, att det på ett fjuttigt sätt lönar sig att arbeta, för det har jag verkligen gjort och med hjärta.
Nu om någonsin saknar jag mitt jobb, saknar mina kollegor, mina klienter, ge och ta.
Nu känns det mest som jag bara tar och inte får ge, det känns meningslöst.
Jag vill komma hem, utmattad för att jag arbetar inom äldreomsorgen som ständigt, ständigt är utsatt för besparingar, för det ska ALLTID sparas in på våra äldre, vården blir halvdan, alla är frusterade. Men jag älskar mitt jobb.
Men man är ständigt orolig för att vara underbemannade, att komma hem med känslan av att jobbet blev halvdant, vi hade inte resurser att ge våra äldre en meningsfull dag, jag ville så gärna. Man ser de anhörigas förtvivlan...När ska de äldre i samhället prioriteras?
Jag har väntat så länge och nu är det äntligen dags men varför är jag så nervös och lite smått negativt inställd, jag borde ju egentligen bara vara glad nu när all väntan är över. Det är nog för att när jag äntligen fick en operations tid och operationen äntligen var gjord efter ett fruktansvärt antal timmar på uppvaket och smärtan i axeln började lägga sig fick jag beskedet att allt detta var helt i onödan, man hade inte kunnat göra något!!
Detta var alltså i Juli, JULI och sedan dess har jag väntat på denna veckan, växlat i förhoppning och hopplöshet!
Så nu går jag in med inställningen negativ, att dom inte kommer kunna hjälpa mig i ställlet för att hoppas för mycket, då blir jag säkerligen bara ledsen.
Jag är ostolt bidragstagare som försöker få varje räkning betald varje månad, mat på bordet och försöka hålla hoppet uppe när man inte har råd med något, men jag är oerhört glad över att jag får stöd, att vi har den förmånen, att det på ett fjuttigt sätt lönar sig att arbeta, för det har jag verkligen gjort och med hjärta.
Nu om någonsin saknar jag mitt jobb, saknar mina kollegor, mina klienter, ge och ta.
Nu känns det mest som jag bara tar och inte får ge, det känns meningslöst.
Jag vill komma hem, utmattad för att jag arbetar inom äldreomsorgen som ständigt, ständigt är utsatt för besparingar, för det ska ALLTID sparas in på våra äldre, vården blir halvdan, alla är frusterade. Men jag älskar mitt jobb.
Men man är ständigt orolig för att vara underbemannade, att komma hem med känslan av att jobbet blev halvdant, vi hade inte resurser att ge våra äldre en meningsfull dag, jag ville så gärna. Man ser de anhörigas förtvivlan...När ska de äldre i samhället prioriteras?
Kommentarer
Trackback
